Kallad till frihet

En vanlig bild av vad det kristna livet innebär är att det mest består av massor regler och förbud. Det är nte allt för sällan jag får frågor som "Är det okej att dricka?" eller "Får man verkligen tatuera sig som kristen?". Desto mer jag pratar med icke troende människor så inser jag att denna bilden verkligen stämmer. Jag är inte förvånad men samtidigt förstår jag inte varför eller hur det kan vara så. Var någonstans i Bibeln står det att Jesus var dömande? Tvärtom står det att Han kom till världen för att rädda oss, inte för att döma oss. Det står också att inget mörker finns i honom. Jesus är kärlek. Gud kom till världen för att dö för alla människors skull, för våra synder, eftersom Gud visste att det var omöjligt för oss att hålla alla bud och lagar för att få evigt liv och leva i en relation med Gud. Det står att vi är Guds barn på grund av tron, inte på grund av gärningar. För att vara helt ärlig så har jag förstått detta så mycket bättre på senare år. I kyrkans värld har det länge funnits en tendens till att männskor värderar synd i olika grad. Många människor utanför kyrkans väggar har känt sig dömda av kristna. Det här är verkligen tvärtemot vad Guds kärlek egentligen handlar om. Om man läser nya testamentet behöver man inte läsa speciellt långt innan man förstår att det kristna livet borde grunda sig i en "vi älskar, därför att Han älskade först"-mentalitet. Det handlar om att veta i sitt hjärta att Guds kärlek är så stor för mig, oberoende av vad jag gör eller har gjort; att Gud redan har dött för alla mina fel och brister. När man verkligen får grepp om det, och har en längtan efter att leva för Gud, kommer något hända inombords. Guds kraft flyttar in och formar oss på ett sätt som gör oss mer och mer lika Jesus. Guds vilja - blir vår vilja. Det Hans hjärta bultar för - börjar våra hjärtan bulta för. Allt detta sker i en process. Hela livet handlar om att formas och bli de vi är kallade till. Gud har så stora tankar för alla människor. 
 
Det är ju just det här som är helt fantastiskt med Jesus. Vi är för svaga för att hålla alla bud och göra det Gud har tänkt för oss. Vi är helt beroende av Gud. I egen kraft kan vi i princip inte göra någonting. Det skiter sig liksom direkt. Och det blir så fruktansvärt jobbigt och prestigefullt. Hela den kristna tron bygger på en vila. Allt är av nåd. Så fort man gör något som inte är av uppriktig kärlek, så är det egentligen helt meningslöst. Gud vill forma oss så att vi älskar männskor på riktigt. Inte i egen kraft eller prestation. Anledningen till hela den här grejen är ju för att vi inte ska kunna ge ära åt oss själva. Om vi gör saker i egen kraft, då kan vi ta åt oss äran. DÅ blir det lätt denna "jag är lite finare och godare än du"-mentalitet. Men Jesus kom ju för att det INTE skulle vara så. Utan för att vi ska kunna leva i frid och kärlek. I en beroende relation med honom. I en relation där vi hela tiden söker hans närhet i våra liv och låter oss fyllas av hans ande så att vi får kraft att vara vittnen och leva i kärlek till andra. Att älska precis som Han har älskat. Det är vad vi är kallade till. Att sprida Guds kärlek på jorden, så att alla får möjlighet att lära känna Honom. 
 
Ps. Rubriken kommer från en bok som heter just "Kallad till frihet" av Sven Reichman. Kan vara en av de bästa böckerna jag läst. Skulle önska att varenda kristen tog sig tid att läsa den. Kram!
Allmänt | | Kommentera |

My testimony - i korta drag

Idag när jag var ute och gick så kom jag att tänka på mitt liv och min vandring med Gud. Jag började fundera på vad jag hade för relation till Gud och vilken bild av kristna jag hade när jag var yngre. Jag är uppvuxen i en familj där tron på Jesus alltid varit en naturlig del och där snacket om tron och livet varit väldigt öppen. Jag är väldigt tacksam över det. Jag har aldrig varit tvingad till någonting. Jag har inte tvingats gå till kyrkan eller fått höra att jag inte får göra si eller så. Och min tro på Gud har alltid varit mitt eget val. 
Trots att jag i efterhand förstår att Gud aldrig har lämnat mig så har jag flera gånger i mitt liv gjort aktiva val där jag vänt Gud ryggen och satt tilltro till andra saker. Han har däremot aldrig svikit mig
 
Jag är ju uppvuxen i en väldigt liten stad och min familj var med i en liten församling där det knappt fanns några kristna i min ålder. Därför har jag aldrig haft en stark kristen vänskapskrets. Det gjorde att jag alltid hamnade lite vid sidan av och aldrig kände mig hemma när jag besökte olika kristna sammanhang för unga. Jag hade några enstaka vänner som följde mig under hela min uppväxt men annars var jag ganska ensam. När jag gick i mellanstadiet och var runt 12 år mådde jag jättedåligt, lyssnade på deppig musik och hade självmordstankar. Under högstadiet var jag desperat efter att passa in, så jag sökte bekräftelse från min omgivning och gjorde allt för att vara lite tuffare än jag var. Jag började vara taskig mot andra i hopp om att vinna statuspoäng från dem jag såg upp till. Innerst inne var jag en liten, osäker och ensam själ som inte ville något annat än att bli älskad för den jag var. Någonstans visste jag att detta inte var bra och att Gud säkert fanns någonstans i bakgrunden så när jag skulle börja gymnasiet ville jag bort från Hjo och börja om på nytt, vilket gjorde att jag började gymnasiet i Jönköping. Att pendla mellan Hjo och Jönköping höll ett år sen fick jag hoppa av och börja i Skövde istället. Jag ville så gärna få börja om på nytt men kom tillbaka till ruta ett igen. Jag började jaga efter bekräftelse ännu mer och försökte bygga upp någon fasad om att allt var fint och bra. Innerst inne var jag jätteosäker, ogillade mig själv, och jämförde mig med allt och alla. Jag trodde att mitt värde satt i hur jag såg ut och lade alla mina pengar på kläder, smink och allt som kunde putsa till ytan. Började söka mig till killar som inte var bra för mig och som gjorde att jag såg på mig själv som att "bara jag var snygg så skulle jag bli lycklig". Jag vet inte hur många timmar jag spenderat framför spegeln och sett på mig själv med kritiska ögon. Jag var ganska blyg och väldigt osäker under hela min tonårstid. När jag hamnade i kristna sammanhang så kände jag mig aldrig hemma. Jag tänkte att alla verkade ha det så perfekt. Alla var likadana. Coola, hippa och glada. Jag kände mig inte som dem. Hade de ens varit med om något jobbigt i sitt liv? Jag kände mig för trasig och "ofin" för att passa in i den kristna gemenskapen. Och när det pratades om att Jesus älskar alla och har dött för alla så kunde jag aldrig ta till mig det och förstå att det gällde mig på riktigt. För några år sedan så började jag känna en tomhet och jag förstod att jag var tvungen att börja jobba med mig själv. Jag började längta efter något mer. Nya märkeskläder och mindre kilon på vågen verkade inte ge mig någon inre lycka eller frid. Jag visste att jag inte tyckte om mig själv på riktigt så jag började läsa självhjälpsböcker och på egen hand försöka nå bättre självkänsla. Det hjälpte lite men jag kände fortfarande ett tomrum så istället började jag söka Gud på riktigt och på ett sätt som jag inte gjort tidigare. Jag började känna en enorm längtan efter något mer och jag blev övertygad om att det kristna livet måste handla om mer än att bara sitta i kyrkan varje söndag, fika lite, se ut på ett visst sätt och i egen kraft försöka vara lite god mot mina medmänniskor. Jag började förstå att man inte behövde vara eller se ut på ett visst sätt för att vara kristen. Idag har jag förstått att det är vi människor som bygger upp de här falska bilderna. Gud vill att vi ska vara så unika som bara vi kan vara. Efter att jag har börjat söka Gud på riktigt och fått en mer levande relation med Jesus så vet jag att det inte finns något bättre. Det finns inget i den här världen som kan ge mig den friden, glädjen och innerliga lyckan som Han ger. Jag kan söka i all evighet efter allt annat men tillslut inse att det finns inget som håller, inget annat än Jesus. När jag vet att jag är skapad efter Hans avbild, att jag är helt unik, med egna gåvor och med ett eget syfte i livet, så kan jag inte annat än tycka om mig själv. Det har verkligen inte varit självklart för mig men detta är något jag förstått på ett verkligt sätt och som blomstrat upp inom mig i min egen vandring med Gud. Jag kan inte tänka mig något annat liv än det livet som jag är skapad till! Det är ett sant äventyr där man får leva i en relation med Jesus, bli ledd och växa i tro och gärningar tillsammans med Honom! WOW! 
 
KÄRLEK! 
 
Läsvärt | | Kommentera |

Artikel om missbruk och brist på kärlek

Jag hittade en väldigt intressant artikel som handlar om vad som är den egentliga orsaken till alla former av missbruk. Jag tror det finns en poäng i detta. Jag har själv under flera år brottats med understimulans, självhat och känslor av ensamhet, vilket har lett till ett helt vrickat och ohälsosamt förhållande till mat. Och inte minst ett enormt bekräftelsebehov.
Det är så tydligt att alla männikor bär på ett tomrum som måste fyllas med något. Och detta något kan ju vara precis vad som helst. Bekräftelse, pengar, missbruk av olika slag. Allt möjligt! Vi behöver något större: Gränslös och villkorslös kärlek! Läs artikeln och ta till dig det, oavsett om du så har ett missbruk av något eller inte. Om du helt enkelt känner att något binder dig, kan denna ge dig en större förståelse. Artikeln!

Media | | Kommentera |
Upp