Om jag vill vara som någon annan kan jag aldrig tycka om mig själv.

Har du tänkt på att du inte är som någon annan människa i världen? Att du är helt unik, och vad det faktiskt innebär? Du har säkert hört flera gånger under livets gång att alla är unikt skapade och lika mycket värda. Det är sånt vi får höra sedan födseln. Ändå är det konstigt hur få det är som verkat snappa upp det. Trots att vi är medvetna om det och hört det så länge vi kan minnas, får man en känsla av att samhället säger oss det motsatta. Det blir lite dubbla budskap. Om jag är unik och att jag är bra precis som jag är, varför är det då så viktigt att se ut på ett visst sätt? Varför ska jag anstränga mig så för att passa in i en mall? Varför blir människor mobbade? Varför är den psykiska ohälsan så hög i samhället på grund av att många känner sig missnöjda med sig själva? Frågorna blir många. 
 
Att jag skriver detta är inte ett bevis på att jag kommit långt i denna insikt. Med handen på hjärtat är detta något jag brottats med under största delen av min 22(snart 23)-årga liv. Strävan efter att bli omtyckt och sedd, och innerst inne känna att man inte passar in någonstans. Jag har alltid varit rädd för att visa vem jag egentligen är. Jag har alltid burit på en fasad. Alltid velat skapa en bild av mig själv som kanske inte riktigt motsvarar den jag verkligen är. Men varför ska det vara så svårt? Jag är övertygad om att jag inte är ensam om detta. Jag tror att den största boven i dramat och ordet jag söker är: rädsla. Rädsla för att hamna utanför. Rädsla för att inte bli omtyckt. Men också en vilsenhet. Hur vet man egentligen vem man är? Samhället gör det inte lättare för oss. Det gör oss snarare ännu mer osäkra och vilsna. Om allt runt omkring pekar åt ett håll, hur ska man då kunna gå åt ett annat? 
 
Hur lång tid ska det ta innan vi kommer ut ur våra skal? Jag tror att en viktig fråga att ställa sig är hur bra man mår av att bara följa strömmen. Om du trivs med samhällets ideal och normer som drivkraft, fine. Men jag tror att vi är många som helst av allt skulle vilja komma ut ur bubblan. Jag tror att många är som blommor som väntar på att verkligen få blomma ut på riktigt. Jag är en av dem och mina blad börjar sakta men säkert att blomstra. Men det går långsamt och det är en process. För de flesta är det nog inget som händer över en natt. Det största problemet om man levt som en fisk i strömmen är förmodligen att man inte vet vem man är. Om man jagat efter att bli omtyckt och försökt leva upp till andras förväntningar, är risken stor att man tappat bort sig själv. Men om man skrapar lite på ytan så finns ju svaret där. För många har det kanske legat undangömt i rädsla för vad människor ska tycka om en, eller att det inte ska stämma överens med bilden man väldigt gärna vill ha av sig själv. Till sist, de kanske viktigaste frågorna av dem alla: Hur lycklig gör det dig att sträva efter att vara som alla andra? Älskar du verkligen dig själv? Jag har svårt att tro att man tycker om sig själv på riktigt om man önskar att man såg ut som någon annan, eller var som någon annan. Då har du förmodligen inte upptäckt allt det vackra och unika just du har. 
 
Jag kan inte låta bli att tänka på hur fantastisk världen hade varit om alla människor förstod allt fint och unikt som finns inom dem. Det är just dina speciella egenskaper, ditt sätt att vara och ditt unika utseende som gör dig till du. Göm det inte. Visa världen. Vi behöver fler som vågar vara annorlunda. Jag har märkt hur jag dras och fascineras av människor som inte följer strömmen. Det finns något otroligt spännande och intressant där. Kansk för att det gör mig lycklig att se att det finns människor som inte är som alla andra. Det ger mig hopp eftersom jag innerst inne alltid sett mig själv som annorlunda. Men tänk om det egentligen inte finns något som är annorlunda. Det kanske bara finns normer, som är skapta av oss människor. Tänk att vi alla är en del av det. Att vi kan vara med och skapa acceptans för allas olikheter, genom att visa våra egna egenheter för människor runt omkring oss. 
Allmänt | | Kommentera |

Kallad till frihet

En vanlig bild av vad det kristna livet innebär är att det mest består av massor regler och förbud. Det är inte allt för sällan jag får frågor som "Är det okej att dricka?" eller "Får man verkligen tatuera sig som kristen?". Desto mer jag pratar med icke troende människor så inser jag att detta verkligen är bilden många icke troende har. Jag är inte förvånad men samtidigt förstår jag inte varför eller hur det kan vara så. Var någonstans i Bibeln står det att Jesus var dömande? Tvärtom står det att Han kom till världen för att rädda oss, inte för att döma oss. Det står också att inget mörker finns i honom. Jesus är kärlek. Gud kom till världen för att dö för alla människors skull, för våra synder, eftersom Gud visste att det var omöjligt för oss att hålla alla bud och lagar för att få evigt liv och leva i en relation med Gud. Det står att vi är Guds barn på grund av tron, inte på grund av gärningar. För att vara helt ärlig så har jag förstått detta så mycket bättre på senare år. I kyrkans värld har det länge funnits en tendens till att männskor värderar synd i olika grad. Många människor utanför kyrkans väggar har känt sig dömda av kristna. Det här är verkligen tvärtemot vad Guds kärlek egentligen handlar om. Om man läser nya testamentet behöver man inte läsa speciellt långt innan man förstår att det kristna livet borde grunda sig i en "vi älskar, därför att Han älskade först"-mentalitet. Det handlar om att veta i sitt hjärta att Guds kärlek är så stor för mig, oberoende av vad jag gör eller har gjort; att Gud redan har dött för alla mina fel och brister. När man verkligen får grepp om det, och har en längtan efter att leva för Gud, kommer något hända inombords. Guds kraft flyttar in och formar oss på ett sätt som gör oss mer och mer lika Jesus. Guds vilja - blir vår vilja. Det Hans hjärta bultar för - börjar våra hjärtan bulta för. Allt detta sker i en process. Hela livet handlar om att formas och bli de vi är kallade till. Gud har så stora tankar för alla människor. 
 
Det är ju just det här som är helt fantastiskt med Jesus. Vi är för svaga för att hålla alla bud och göra det Gud har tänkt för oss. Vi är helt beroende av Gud. I egen kraft kan vi i princip inte göra någonting. Det skiter sig liksom direkt. Och det blir så fruktansvärt jobbigt och prestigefullt. Hela den kristna tron bygger på en vila. Allt är av nåd. Så fort man gör något som inte är av uppriktig kärlek, så är det egentligen helt meningslöst. Gud vill forma oss så att vi älskar männskor på riktigt. Inte i egen kraft eller prestation. Anledningen till hela den här grejen är ju för att vi inte ska kunna ge ära åt oss själva. Om vi gör saker i egen kraft, då kan vi ta åt oss äran. DÅ blir det lätt denna "jag är lite finare och godare än du"-mentalitet. Men Jesus kom ju för att det INTE skulle vara så. Utan för att vi ska kunna leva i frid och kärlek. I en beroende relation med honom. I en relation där vi hela tiden söker hans närhet i våra liv och låter oss fyllas av hans ande så att vi får kraft att vara vittnen och leva i kärlek till andra. Att älska precis som Han har älskat. Det är vad vi är kallade till. Att sprida Guds kärlek på jorden, så att alla får möjlighet att lära känna Honom. 
 
Ps. Rubriken kommer från en bok som heter just "Kallad till frihet" av Sven Reichman. Kan vara en av de bästa böckerna jag läst. Skulle önska att varenda kristen tog sig tid att läsa den. Kram!
Allmänt | | Kommentera |

Mitt vittnesbörd

Idag när jag var ute och gick så kom jag att tänka på mitt liv och min vandring med Gud. Jag började fundera på vad jag hade för relation till Gud och vilken bild av kristna jag hade när jag var yngre. Jag är uppvuxen i en familj där tron på Jesus alltid varit en naturlig del och där snacket om tron och livet varit väldigt öppen. Jag är väldigt tacksam över det. Jag har aldrig varit tvingad till någonting. Jag har inte tvingats gå till kyrkan eller fått höra att jag inte får göra si eller så. Och min tro på Gud har alltid varit ett eget val. 
Trots att jag i efterhand förstår att Gud aldrig har lämnat mig så har jag flera gånger i mitt liv gjort aktiva val där jag vänt Gud ryggen och satt tilltro till andra saker. Han har däremot aldrig svikit mig
 
Jag är ju uppvuxen i en väldigt liten stad och min familj var med i en liten församling där det knappt fanns några kristna i min ålder. Därför har jag aldrig haft en stark kristen vänskapskrets. Det gjorde att jag alltid hamnade lite vid sidan av och aldrig kände mig hemma när jag besökte olika kristna sammanhang för unga. Jag hade några få vänner som följde mig under hela min uppväxt men annars var jag ganska ensam. När jag gick i mellanstadiet och var runt 12 år mådde jag jättedåligt, lyssnade på deppig musik och hade självmordstankar. Under högstadiet var jag desperat efter att passa in, så jag sökte bekräftelse från min omgivning och gjorde allt för att vara lite tuffare än jag var. Jag började vara taskig mot andra i hopp om att vinna statuspoäng från dem jag såg upp till. Innerst inne var jag en liten, osäker och ensam själ som inte ville något annat än att bli älskad för den jag var. Någonstans visste jag att detta inte var bra och att Gud säkert fanns någonstans i bakgrunden, så när jag skulle börja gymnasiet ville jag bort från Hjo och börja om på nytt, så jag började gymnasiet i Jönköping. Att pendla mellan Hjo och Jönköping höll ett år sen fick jag hoppa av och börja i Skövde istället. Jag ville så gärna få börja om på nytt men kom tillbaka till ruta ett igen. Jag började jaga efter bekräftelse ännu mer och försökte bygga upp någon fasad om att allt var fint och bra. Innerst inne var jag jätteosäker, ogillade mig själv, och jämförde mig med allt och alla. Jag trodde att mitt värde satt i hur jag såg ut och lade alla mina pengar på kläder, smink och allt som kunde putsa till ytan. Började söka mig till killar som inte var bra för mig och som gjorde att jag såg på mig själv som att "bara jag var snygg så skulle jag bli lycklig". Jag vet inte hur många timmar jag spenderat framför spegeln och sett på mig själv med kritiska ögon. Jag var ganska blyg och väldigt osäker under hela min tonårstid. När jag hamnade i kristna sammanhang så kände jag mig aldrig hemma. Jag tänkte att alla verkade ha det så perfekt. Alla var likadana. Coola, hippa och glada. Jag kände mig inte som dem. Hade de ens varit med om något jobbigt i sitt liv? Jag kände mig för trasig och "ofin" för att passa in i den kristna gemenskapen. Och när det pratades om att Jesus älskar alla och har dött och uppstått för alla så kunde jag aldrig ta till mig det och förstå att det gällde mig också, på riktigt.

För några år sedan så började jag känna en tomhet och jag förstod att jag var tvungen att börja jobba med mig själv. Jag började längta efter något mer. Jag insåg att nya märkeskläder och mindre kilon på vågen aldrig gav mig den inre lyckan eller friden som jag sökte. Jag visste att jag inte tyckte om mig själv på riktigt så jag började läsa självhjälpsböcker och på egen hand försöka nå en bättre självkänsla. Det hjälpte lite men jag kände fortfarande ett tomrum så istället började jag söka Gud på riktigt och på ett sätt som jag inte gjort tidigare. Jag började känna en enorm längtan efter något mer och jag blev övertygad om att det kristna livet måste handla om mer än att bara sitta i kyrkan varje söndag, fika lite, se ut på ett visst sätt och försöka vara god mot mina medmänniskor. Jag började förstå att man inte behövde vara eller se ut på ett visst sätt för att vara kristen. Idag har jag förstått att det är vi människor som bygger upp de här falska bilderna. Gud vill att vi ska vara så unika som bara vi kan vara. Efter att jag har börjat söka Gud på riktigt och fått en mer levande relation med Jesus så vet jag att det inte finns något bättre. Det finns inget i den här världen som kan ge mig den friden, glädjen och innerliga lyckan som Han ger. Jag kan söka i en evighet överallt efter annat men tillslut inse att det finns inget som håller, inget annat än Jesus. När jag vet att jag är skapad efter Hans avbild, att jag är helt unik, med egna gåvor och med ett eget syfte i livet, så kan jag inte annat än tycka om mig själv. Det har verkligen inte varit självklart för mig men detta är något jag förstått på ett verkligt sätt och som blomstrat upp inom mig i min egen vandring med Gud. Jag kan inte tänka mig något annat liv än det livet som jag är skapad till! När jag börjat sätta Gud på första plats i mitt liv så har jag fått se stora mirakler, både inom mig och saker som jag inte trodde var möjligt. Jag har upptäckt att livet med Gud är ett sant äventyr där man får leva i en relation med Jesus, bli ledd och växa i tro tillsammans med Honom. Det jag insett är det bästa med den kristna tron är att man aldrig behöver vara "färdig" inför Gud. Jag behöver aldrig känna mig otillräcklig inför Honom. Han ser mig och känner mig mer än jag någonsin kommer kunna känna mig själv. Det enda som krävs är att man kommer till Gud precis som den man är just nu, med den stora eller lilla tro man har. Vi har alltid ett eget val som människor. Antingen kan vi gå vår egen väg och söka lycka och frid i saker som finns på den här jorden, eller så kan vi välja att ta emot allt vad Gud har planerat för oss. Han älskar oss mer än vi någonsin kommer kunna förstå. Han har en evighet i kärlek planerat för oss. Det är svårt att greppa, men allt eftersom vi får komma Gud närmre så kommer vi upptäcka mer och mer. Om oss själva, om Honom och om vad KÄRLEK verkligen är! 

Kärlek och frid till er alla! <3 
 
 
Läsvärt | | Kommentera |
Upp