Kallad till frihet

En vanlig bild av vad det kristna livet innebär är att det mest består av massor regler och förbud. Det är inte allt för sällan jag får frågor som "Är det okej att dricka?" eller "Får man verkligen tatuera sig som kristen?". Desto mer jag pratar med icke troende människor så inser jag att detta verkligen är bilden många icke troende har. Jag är inte förvånad men samtidigt förstår jag inte varför eller hur det kan vara så. Var någonstans i Bibeln står det att Jesus var dömande? Tvärtom står det att Han kom till världen för att rädda oss, inte för att döma oss. Det står också att inget mörker finns i honom. Jesus är kärlek. Gud kom till världen för att dö för alla människors skull, för våra synder, eftersom Gud visste att det var omöjligt för oss att hålla alla bud och lagar för att få evigt liv och leva i en relation med Gud. Det står att vi är Guds barn på grund av tron, inte på grund av gärningar. För att vara helt ärlig så har jag förstått detta så mycket bättre på senare år. I kyrkans värld har det länge funnits en tendens till att männskor värderar synd i olika grad. Många människor utanför kyrkans väggar har känt sig dömda av kristna. Det här är verkligen tvärtemot vad Guds kärlek egentligen handlar om. Om man läser nya testamentet behöver man inte läsa speciellt långt innan man förstår att det kristna livet borde grunda sig i en "vi älskar, därför att Han älskade först"-mentalitet. Det handlar om att veta i sitt hjärta att Guds kärlek är så stor för mig, oberoende av vad jag gör eller har gjort; att Gud redan har dött för alla mina fel och brister. När man verkligen får grepp om det, och har en längtan efter att leva för Gud, kommer något hända inombords. Guds kraft flyttar in och formar oss på ett sätt som gör oss mer och mer lika Jesus. Guds vilja - blir vår vilja. Det Hans hjärta bultar för - börjar våra hjärtan bulta för. Allt detta sker i en process. Hela livet handlar om att formas och bli de vi är kallade till. Gud har så stora tankar för alla människor. 
 
Det är ju just det här som är helt fantastiskt med Jesus. Vi är för svaga för att hålla alla bud och göra det Gud har tänkt för oss. Vi är helt beroende av Gud. I egen kraft kan vi i princip inte göra någonting. Det skiter sig liksom direkt. Och det blir så fruktansvärt jobbigt och prestigefullt. Hela den kristna tron bygger på en vila. Allt är av nåd. Så fort man gör något som inte är av uppriktig kärlek, så är det egentligen helt meningslöst. Gud vill forma oss så att vi älskar männskor på riktigt. Inte i egen kraft eller prestation. Anledningen till hela den här grejen är ju för att vi inte ska kunna ge ära åt oss själva. Om vi gör saker i egen kraft, då kan vi ta åt oss äran. DÅ blir det lätt denna "jag är lite finare och godare än du"-mentalitet. Men Jesus kom ju för att det INTE skulle vara så. Utan för att vi ska kunna leva i frid och kärlek. I en beroende relation med honom. I en relation där vi hela tiden söker hans närhet i våra liv och låter oss fyllas av hans ande så att vi får kraft att vara vittnen och leva i kärlek till andra. Att älska precis som Han har älskat. Det är vad vi är kallade till. Att sprida Guds kärlek på jorden, så att alla får möjlighet att lära känna Honom. 
 
Ps. Rubriken kommer från en bok som heter just "Kallad till frihet" av Sven Reichman. Kan vara en av de bästa böckerna jag läst. Skulle önska att varenda kristen tog sig tid att läsa den. Kram!
Allmänt | |
Upp