Mitt vittnesbörd

Idag när jag var ute och gick så kom jag att tänka på mitt liv och min vandring med Gud. Jag började fundera på vad jag hade för relation till Gud och vilken bild av kristna jag hade när jag var yngre. Jag är uppvuxen i en familj där tron på Jesus alltid varit en naturlig del och där snacket om tron och livet varit väldigt öppen. Jag är väldigt tacksam över det. Jag har aldrig varit tvingad till någonting. Jag har inte tvingats gå till kyrkan eller fått höra att jag inte får göra si eller så. Och min tro på Gud har alltid varit ett eget val. 
Trots att jag i efterhand förstår att Gud aldrig har lämnat mig så har jag flera gånger i mitt liv gjort aktiva val där jag vänt Gud ryggen och satt tilltro till andra saker. Han har däremot aldrig svikit mig
 
Jag är ju uppvuxen i en väldigt liten stad och min familj var med i en liten församling där det knappt fanns några kristna i min ålder. Därför har jag aldrig haft en stark kristen vänskapskrets. Det gjorde att jag alltid hamnade lite vid sidan av och aldrig kände mig hemma när jag besökte olika kristna sammanhang för unga. Jag hade några få vänner som följde mig under hela min uppväxt men annars var jag ganska ensam. När jag gick i mellanstadiet och var runt 12 år mådde jag jättedåligt, lyssnade på deppig musik och hade självmordstankar. Under högstadiet var jag desperat efter att passa in, så jag sökte bekräftelse från min omgivning och gjorde allt för att vara lite tuffare än jag var. Jag började vara taskig mot andra i hopp om att vinna statuspoäng från dem jag såg upp till. Innerst inne var jag en liten, osäker och ensam själ som inte ville något annat än att bli älskad för den jag var. Någonstans visste jag att detta inte var bra och att Gud säkert fanns någonstans i bakgrunden, så när jag skulle börja gymnasiet ville jag bort från Hjo och börja om på nytt, så jag började gymnasiet i Jönköping. Att pendla mellan Hjo och Jönköping höll ett år sen fick jag hoppa av och börja i Skövde istället. Jag ville så gärna få börja om på nytt men kom tillbaka till ruta ett igen. Jag började jaga efter bekräftelse ännu mer och försökte bygga upp någon fasad om att allt var fint och bra. Innerst inne var jag jätteosäker, ogillade mig själv, och jämförde mig med allt och alla. Jag trodde att mitt värde satt i hur jag såg ut och lade alla mina pengar på kläder, smink och allt som kunde putsa till ytan. Började söka mig till killar som inte var bra för mig och som gjorde att jag såg på mig själv som att "bara jag var snygg så skulle jag bli lycklig". Jag vet inte hur många timmar jag spenderat framför spegeln och sett på mig själv med kritiska ögon. Jag var ganska blyg och väldigt osäker under hela min tonårstid. När jag hamnade i kristna sammanhang så kände jag mig aldrig hemma. Jag tänkte att alla verkade ha det så perfekt. Alla var likadana. Coola, hippa och glada. Jag kände mig inte som dem. Hade de ens varit med om något jobbigt i sitt liv? Jag kände mig för trasig och "ofin" för att passa in i den kristna gemenskapen. Och när det pratades om att Jesus älskar alla och har dött och uppstått för alla så kunde jag aldrig ta till mig det och förstå att det gällde mig också, på riktigt.

För några år sedan så började jag känna en tomhet och jag förstod att jag var tvungen att börja jobba med mig själv. Jag började längta efter något mer. Jag insåg att nya märkeskläder och mindre kilon på vågen aldrig gav mig den inre lyckan eller friden som jag sökte. Jag visste att jag inte tyckte om mig själv på riktigt så jag började läsa självhjälpsböcker och på egen hand försöka nå en bättre självkänsla. Det hjälpte lite men jag kände fortfarande ett tomrum så istället började jag söka Gud på riktigt och på ett sätt som jag inte gjort tidigare. Jag började känna en enorm längtan efter något mer och jag blev övertygad om att det kristna livet måste handla om mer än att bara sitta i kyrkan varje söndag, fika lite, se ut på ett visst sätt och försöka vara god mot mina medmänniskor. Jag började förstå att man inte behövde vara eller se ut på ett visst sätt för att vara kristen. Idag har jag förstått att det är vi människor som bygger upp de här falska bilderna. Gud vill att vi ska vara så unika som bara vi kan vara. Efter att jag har börjat söka Gud på riktigt och fått en mer levande relation med Jesus så vet jag att det inte finns något bättre. Det finns inget i den här världen som kan ge mig den friden, glädjen och innerliga lyckan som Han ger. Jag kan söka i en evighet överallt efter annat men tillslut inse att det finns inget som håller, inget annat än Jesus. När jag vet att jag är skapad efter Hans avbild, att jag är helt unik, med egna gåvor och med ett eget syfte i livet, så kan jag inte annat än tycka om mig själv. Det har verkligen inte varit självklart för mig men detta är något jag förstått på ett verkligt sätt och som blomstrat upp inom mig i min egen vandring med Gud. Jag kan inte tänka mig något annat liv än det livet som jag är skapad till! När jag börjat sätta Gud på första plats i mitt liv så har jag fått se stora mirakler, både inom mig och saker som jag inte trodde var möjligt. Jag har upptäckt att livet med Gud är ett sant äventyr där man får leva i en relation med Jesus, bli ledd och växa i tro tillsammans med Honom. Det jag insett är det bästa med den kristna tron är att man aldrig behöver vara "färdig" inför Gud. Jag behöver aldrig känna mig otillräcklig inför Honom. Han ser mig och känner mig mer än jag någonsin kommer kunna känna mig själv. Det enda som krävs är att man kommer till Gud precis som den man är just nu, med den stora eller lilla tro man har. Vi har alltid ett eget val som människor. Antingen kan vi gå vår egen väg och söka lycka och frid i saker som finns på den här jorden, eller så kan vi välja att ta emot allt vad Gud har planerat för oss. Han älskar oss mer än vi någonsin kommer kunna förstå. Han har en evighet i kärlek planerat för oss. Det är svårt att greppa, men allt eftersom vi får komma Gud närmre så kommer vi upptäcka mer och mer. Om oss själva, om Honom och om vad KÄRLEK verkligen är! 

Kärlek och frid till er alla! <3 
 
 
Läsvärt | |
Upp