Om jag vill vara som någon annan kan jag aldrig tycka om mig själv.

Har du tänkt på att du inte är som någon annan människa i världen? Att du är helt unik, och vad det faktiskt innebär? Du har säkert hört flera gånger under livets gång att alla är unikt skapade och lika mycket värda. Det är sånt vi får höra sedan födseln. Ändå är det konstigt hur få det är som verkat snappa upp det. Trots att vi är medvetna om det och hört det så länge vi kan minnas, får man en känsla av att samhället säger oss det motsatta. Det blir lite dubbla budskap. Om jag är unik och att jag är bra precis som jag är, varför är det då så viktigt att se ut på ett visst sätt? Varför ska jag anstränga mig så för att passa in i en mall? Varför blir människor mobbade? Varför är den psykiska ohälsan så hög i samhället på grund av att många känner sig missnöjda med sig själva? Frågorna blir många. 
 
Att jag skriver detta är inte ett bevis på att jag kommit långt i denna insikt. Med handen på hjärtat är detta något jag brottats med under största delen av min 22(snart 23)-årga liv. Strävan efter att bli omtyckt och sedd, och innerst inne känna att man inte passar in någonstans. Jag har alltid varit rädd för att visa vem jag egentligen är. Jag har alltid burit på en fasad. Alltid velat skapa en bild av mig själv som kanske inte riktigt motsvarar den jag verkligen är. Men varför ska det vara så svårt? Jag är övertygad om att jag inte är ensam om detta. Jag tror att den största boven i dramat och ordet jag söker är: rädsla. Rädsla för att hamna utanför. Rädsla för att inte bli omtyckt. Men också en vilsenhet. Hur vet man egentligen vem man är? Samhället gör det inte lättare för oss. Det gör oss snarare ännu mer osäkra och vilsna. Om allt runt omkring pekar åt ett håll, hur ska man då kunna gå åt ett annat? 
 
Hur lång tid ska det ta innan vi kommer ut ur våra skal? Jag tror att en viktig fråga att ställa sig är hur bra man mår av att bara följa strömmen. Om du trivs med samhällets ideal och normer som drivkraft, fine. Men jag tror att vi är många som helst av allt skulle vilja komma ut ur bubblan. Jag tror att många är som blommor som väntar på att verkligen få blomma ut på riktigt. Jag är en av dem och mina blad börjar sakta men säkert att blomstra. Men det går långsamt och det är en process. För de flesta är det nog inget som händer över en natt. Det största problemet om man levt som en fisk i strömmen är förmodligen att man inte vet vem man är. Om man jagat efter att bli omtyckt och försökt leva upp till andras förväntningar, är risken stor att man tappat bort sig själv. Men om man skrapar lite på ytan så finns ju svaret där. För många har det kanske legat undangömt i rädsla för vad människor ska tycka om en, eller att det inte ska stämma överens med bilden man väldigt gärna vill ha av sig själv. Till sist, de kanske viktigaste frågorna av dem alla: Hur lycklig gör det dig att sträva efter att vara som alla andra? Älskar du verkligen dig själv? Jag har svårt att tro att man tycker om sig själv på riktigt om man önskar att man såg ut som någon annan, eller var som någon annan. Då har du förmodligen inte upptäckt allt det vackra och unika just du har. 
 
Jag kan inte låta bli att tänka på hur fantastisk världen hade varit om alla människor förstod allt fint och unikt som finns inom dem. Det är just dina speciella egenskaper, ditt sätt att vara och ditt unika utseende som gör dig till du. Göm det inte. Visa världen. Vi behöver fler som vågar vara annorlunda. Jag har märkt hur jag dras och fascineras av människor som inte följer strömmen. Det finns något otroligt spännande och intressant där. Kansk för att det gör mig lycklig att se att det finns människor som inte är som alla andra. Det ger mig hopp eftersom jag innerst inne alltid sett mig själv som annorlunda. Men tänk om det egentligen inte finns något som är annorlunda. Det kanske bara finns normer, som är skapta av oss människor. Tänk att vi alla är en del av det. Att vi kan vara med och skapa acceptans för allas olikheter, genom att visa våra egna egenheter för människor runt omkring oss. 
Allmänt | | Kommentera |

Kallad till frihet

En vanlig bild av vad det kristna livet innebär är att det mest består av massor regler och förbud. Det är inte allt för sällan jag får frågor som "Är det okej att dricka?" eller "Får man verkligen tatuera sig som kristen?". Desto mer jag pratar med icke troende människor så inser jag att detta verkligen är bilden många icke troende har. Jag är inte förvånad men samtidigt förstår jag inte varför eller hur det kan vara så. Var någonstans i Bibeln står det att Jesus var dömande? Tvärtom står det att Han kom till världen för att rädda oss, inte för att döma oss. Det står också att inget mörker finns i honom. Jesus är kärlek. Gud kom till världen för att dö för alla människors skull, för våra synder, eftersom Gud visste att det var omöjligt för oss att hålla alla bud och lagar för att få evigt liv och leva i en relation med Gud. Det står att vi är Guds barn på grund av tron, inte på grund av gärningar. För att vara helt ärlig så har jag förstått detta så mycket bättre på senare år. I kyrkans värld har det länge funnits en tendens till att männskor värderar synd i olika grad. Många människor utanför kyrkans väggar har känt sig dömda av kristna. Det här är verkligen tvärtemot vad Guds kärlek egentligen handlar om. Om man läser nya testamentet behöver man inte läsa speciellt långt innan man förstår att det kristna livet borde grunda sig i en "vi älskar, därför att Han älskade först"-mentalitet. Det handlar om att veta i sitt hjärta att Guds kärlek är så stor för mig, oberoende av vad jag gör eller har gjort; att Gud redan har dött för alla mina fel och brister. När man verkligen får grepp om det, och har en längtan efter att leva för Gud, kommer något hända inombords. Guds kraft flyttar in och formar oss på ett sätt som gör oss mer och mer lika Jesus. Guds vilja - blir vår vilja. Det Hans hjärta bultar för - börjar våra hjärtan bulta för. Allt detta sker i en process. Hela livet handlar om att formas och bli de vi är kallade till. Gud har så stora tankar för alla människor. 
 
Det är ju just det här som är helt fantastiskt med Jesus. Vi är för svaga för att hålla alla bud och göra det Gud har tänkt för oss. Vi är helt beroende av Gud. I egen kraft kan vi i princip inte göra någonting. Det skiter sig liksom direkt. Och det blir så fruktansvärt jobbigt och prestigefullt. Hela den kristna tron bygger på en vila. Allt är av nåd. Så fort man gör något som inte är av uppriktig kärlek, så är det egentligen helt meningslöst. Gud vill forma oss så att vi älskar männskor på riktigt. Inte i egen kraft eller prestation. Anledningen till hela den här grejen är ju för att vi inte ska kunna ge ära åt oss själva. Om vi gör saker i egen kraft, då kan vi ta åt oss äran. DÅ blir det lätt denna "jag är lite finare och godare än du"-mentalitet. Men Jesus kom ju för att det INTE skulle vara så. Utan för att vi ska kunna leva i frid och kärlek. I en beroende relation med honom. I en relation där vi hela tiden söker hans närhet i våra liv och låter oss fyllas av hans ande så att vi får kraft att vara vittnen och leva i kärlek till andra. Att älska precis som Han har älskat. Det är vad vi är kallade till. Att sprida Guds kärlek på jorden, så att alla får möjlighet att lära känna Honom. 
 
Ps. Rubriken kommer från en bok som heter just "Kallad till frihet" av Sven Reichman. Kan vara en av de bästa böckerna jag läst. Skulle önska att varenda kristen tog sig tid att läsa den. Kram!
Allmänt | | Kommentera |

Kvällsreflektion

Jag borde verkligen sova men fick en sådan lust att skriva av mig lite först. Efter att jag läst lite i min Bibel så slogs jag av tanken om vem jag hade varit om jag inte valt att leva mitt liv tillsammans med Gud. Det är ju nästan omöjligt att svara på men jag är säker på att jag varit en helt annan person. Och den andra tanken som slog mig var hur häftigt det är med Guds process i våra liv. Jag kan tydligt se hur Gud ständigt verkar i mig och hur min relation med Gud blivit djupare och djupare i takt med att jag låtit honom ta kommandot i mitt liv. Det är slående hur häftigt livet med honom kan vara! Tänk att Gud verkligen är en relation och inte religion, och vilken enorm skillnad det ligger i det. Jag märker hur Gud drar i mig och visar vilka val som är till för mitt och min relation till Guds bästa. Hans planer är större än vi kan tänka oss, om vi bara låter oss lita på att Gud har den bästa kollen! För min del har det inte alltid varit så att jag förlitat mig helt på honom, utan jag har många gånger gått min egen väg. När jag ser tillbaka så är det just de,mina egna val som inte varit enligt Guds plan som dragit mig ner på botten och fått mig att må dåligt och levt i bundenhet som osäkerhet, självhat och bitterhet. Gud vill ju att vi ska leva i frihet! Det har också varit en process för mig att komma till insikt om detta. Jag har haft en ganska snedvriden bild av det kristna livet, vilket säkerligen många har, men när man låter den helige ande få göra vad han vill så blir livet väldigt mycket mer spännande, innehållsrikt och meningsfullt. Det var vad jag ville ha sagt för denna gången! Relationen och livet med Gud är helt klart en process där vi får lära känna honom och oss själva bättre och bättre. Det finns inget bättre. Godnatt vänner! 
Allmänt | | Kommentera |
Upp